145/
144/
143 /
142 /
växterna har gett upp och världens undergång står oss som näst,
rädslan för döden är vid min dörr och knackar lite så där bestämt.
fortvarande kan jag inte ge upp tanken om att du finns därute,
och att dina ord förblir sanna, då vi återfinner varandra.
men ordens sandglas börjar rinna ut, och mitt hjärta börjar vekna om dig.
jag vill kunna höra hur du pressar samman läpparna,
och viskar ut att du hade rätt,
att du skulle återvända till mig, och att vi skulle föralltid bli fastklistrade hos varandra.
men eftersom orden aldrig når fram,
börjar ditt ansikte försvinna ur mitt minne.
suddiga minnen vars frågor aldrig blev besvarade,
eller hur jag saknar rösten som gjorde mig sömnlös.
men nu flyger glas höger och vänster,
ilskan är mitt endaste försvar till yttervärlden.
jag börjar bli galen i ordet kärlek,
ordet du lärde mig en gång i tiden.
vill du inte att växterna ska växa,
låta dem skördas fint i något jordbruk runt om världen?
vill du inte avsluta ett kapitel du en gång startade?
jag hade vänt på klacken, låtit mina fotspår förbli som ärr på dig.
jag dansade med min alldeles egna skugga,
där var jag fri.
så fri att min glädje skulle förblinda dig.
men där satt jag,
kedjad i dina ständiga lovande ord, som var lika betydelselösa som ett tomt glas vin.
mina känslor försvann,
ilskan började bygga på ett självförsvar som gjorde mig självsäker,
så säker att dina ord var som ett barns lekstuga.
jag visste när dem innehöll lögn, och när dem innehöll havsliknande sanning.
aldrig kunde du förmå dig att skämmas,
aldrig heller kunde du fråga om mina känslor hade blivit nerväderderade,
eller om mitt hjärta fortvarande slog efter dina hårda slag.
men snubblande in kommer du med ett flin,
som konstant påminner mig om mörka moln.
jag var hjälplös.
men återfann något,
styrkan, tron, sorgen.
det var svårt kan ni tro,
så svårt som att inandas tjockt svart luft, som fick lungnorna att skaka till.
det fanns nätter jag var rädd för att blunda, och låta nattens slöja ta mig.
för i mina drömmar fanns du,
som en påminelse om att du skulle återvända.
men nu vill jag lägga ner svärdet,
låta dig förbli ett blott minne.
kanske kommer jag någon dag berätta om dig,
hur du fick mitt hjärta att bli glädjefyllt av guld.
kan inte förstå att jag börjar få tårar,
några meningslösa tårar är nog ditt mellannamn.
för dig har jag gråtit inte bara sjöar,
utan löjligt många gånger, lika löjligt som att kämpa för dina ord.
men nu är det natt,
nu dansar alla sorgsna själar utanför.
deras gestalter har inga skuggor,
så dem dansar ensamma.
dem påminner mig om dig,
din ensamhet.
jag vill kunna säga sanningen, och att låta dig veta.
att du verkligen förtjänar allt som har hänt dig,
men inte ens det kan få dig, att känna som mig.
för smärta tar dig inte långt,
du måste känna något annat,
något som är oförklarigt, något omänskligt skrämmande.
men jag önskar ingen människa något ont,
allt händer enligt guds vilja och är redan skrivet flitigt.
så låt oss bli förnuftiga och släppa vårt lilla hopp,
det där lilla hoppet som skynklat ihop, och som liknar ett russin.
vårt kapitel har funnit sitt slut,
sidorna är fulla av kärleksdikter.
de är skriven av mina ängsliga fingrar,
men du ska veta, att dem är skrivna av kärlek. inget annat.
låt oss älska, förlåta, tro och kanske glömma ordet hopp, om oss.
jag vill sova i natt, så snälla besök mig inte.
dessa dagar har jag sovit likt en stock, sömnen har varit fridfullt.
där mitt minne knappt har berättelser om dig längre,
du är speciell, glöm aldrig det.
141 /
Drömmarna är som eld kedjor runt om mig,
dem bränner och skadar mitt inre så mycket att verkligheten förlorar sin mening.
kanske så finns ordet kärlek någonstans där borta mellan jord och himmel,
men om jag fortsätter så förlorar jag mina egna hjärtslag.
med rädsla i strupen försöker jag att andas,
att försöka se till att blodet cirkulerar ordentligt.
men jag är så rädd, så rädd för att förlora mig själv i denna dröm.
varför vaknar jag inte?
varför väcker han mig inte,
och viskar dem tre små lätta orden i örat på mig.
men han kommer inte för att hjälpa mig från mörkret,
han kommer för att se mig lida.
se mig gå i två bitar utav hopp efter hans heta andedräkt mot mig,
han lämnar mig.
han lämnar mig.
så låt mig lida,
kärleken har två bedrövande beslut för oss människor..
antingen går du med någon,
eller så går du ensam..
140 /
Jag skriker att jag älskar honom.
han ser sig om och tar sig i hjärtat.
jag står hjälplöst kvar och inser att han lämnar mig kvar.
stora svarta fläckar i hjärtat med ett rälsspår är allt som finns är kvar hos mig,
tårarna sviker mig ännu än gång, då dem inte kvarstår starka.
han stannar upp och lutar sig mot tegelhuset vid vägens slut,
hans armar sviker honom och han hamnar hjälplöst på marken och gråter.
jag går sakta fram till honom och torkar tårarna,
någon utav oss måste ha styrka för att kunna bära bådas hjärta.
jag hör hur hans tankar krigar efter något,
sakta vänder jag huvudet mot honom för att försöka förstå.
då ser jag hur hans darrande hand livlöst målar ett hjärta,
jag ler genom mina floder till tårar.
efter allt vi har gått igenom idag så växer tröttheten inom honom,
så han lägger sitt huvud vid min högra axel och viskar
du vet att jag älskar dig, tro aldrig något annat.
mitt hjärta börjar sakta slå igen..
139 /
det är en en solig fredag och dina glädjefyllda ögon möter mina,
känslan utav ensamheten försvinner längs hälarna på mig.
han var som en dröm, som man aldrig trodde skulle bli sann.
eller den sockerkakan som brukade få munnen att vattna, när man var liten.
han var den mannen som fick mitt hjälplösa hjärta att börja slå igen,
aldrig skulle jag och mitt hjärta behöva höra ordet ensam igen.
för du kan slå upp det någonstans må dig tro,
men i mitt hjärta.
var ordet länge tillbaka glömt.
138 /
letar efter hans skönhet som får mitt hjärta att må bra.
medans jag springer så känner jag hur mitt hjärta blöder,
hur det fortsätter ju snabbare jag springer medans smärtan tär inombords.
jag hör hur gitarren spelar för sig själv och hur hans röst dansar i luften jag andas in.
små fjädrar rör sig i sin rikt och jag följer med osäkra steg efter.
jag studerar hur fjädrarna rör sig till hans röst,
som om dem älskade honom som mitt hjärta gjorde.
tankar gömde sig när fjädrarna stannade upp,
jag fann mig själv i en gammal kyrkogård som var full av tårar och sorg.
rösterna från dem döda var hesa och ångerfulla,
som om dem ville ut ur deras nya hem och ut till världen igen.
jag sväljer hårt och försöker finna min väg till hans röst,
mitt letande för i sin förgäves och tårarna visade sina fula ärr.
nu blöder jag så mycket att jag helt enkelt inte orkar stå kvar på två ben,
så jag faller ihop av ensamhet.
medans jag ligger och förblöder mig själv in till kärleken,
så vänder jag sakta huvudet åt sidan.
och jag ser hur mitt namn står på gravstenen som jag ligger framför.
ett slag i hjärtat och fjädrarna flyr, jag vaknas upp till verkligheten.
under graven ligger jag och skriker ut mot honom,
mitt hjärta, min älskade.
hans ögon glittrar i denna sommarvind,
hans tårar verkade anklaga mig för hans eländiga smärta.
sakta lägger han fram en svart ros framför min grav,
jag skriker ännu mer och försöker få han att inse.
men han torkar tårarna och börjar sakta att försvinna,
med dem tusen fjädrarna runt om sig.
136 /
v
våra ord kanske är som ett livslöst krig,
eller som en kall sommarvind genom siden kjolen.
vi kanske försöker finna svagheten och utrota känslan som vill
finna sin väg genom skinnet på oss.
utan några som alls bekymmer ser vi på varandra,
ögonen skriker ut ord medans vredet i hans ansikte brer ut sig.
nu kommer det snart, tänkte jag.
rätade lite på mig och försökte hinna kapp andningen,
vart den far denna gång, vet jag inte.
hans händer pressas ihop, och hans läppar formas till is.
snart kommer det.
med en blixtsnabb rörelse rör han sig genom rummet,
jag försöker hinna kapp men benen är inte lika starka.
så jag slutar att kämpa, slutar att kämpa för honom.
med ett självbestämmande steg står jag hjälplöst mot vårens mörker,
där bland träden hör jag hur hans andetag lugnar ner sig.
rinnande som vatten kommer hans saknad,
den lirar sig runt om mig,
och jag känner mig hemma.
135 /
orden som kom flygande verkar sätta sina spår hos mig,
små brännmärken som inte vill ge sig av.
av förvirring står jag och försöker finna min väg ur denna dröm,
med andan som letade sig vilt i lungnorna så sprang jag.
medans jag sprang blev jag stoppad av en bekant röst,
som viskade desperat i mitt öra.
det var som om person var inne i mitt huvud, som om orden kom inifrån.
jag vände och vred på mig i sängen, tills drömmen hade tagit sitt liv.
min mjuka och omtänksamma säng har blivit vått,
av all den skräck jag bar på under natten.
mitt tänkade slutade när jag hörde hur någon viskade igen,
fast denna gången kände igen rösten.
min älskades röst verkade vrida hjärtat ur bröstkorgen på mig,
svartvita fotografier hittade sin plats i minnet.
lukten av längtan fann sin plats i mitt sinne,
denna gången grät jag till ljudet av mitt egna namn.
min älskade.
134 /
han kommer springande med en död ros,
jag ser hur den sakta dör ut medans han springer emot mig.
glädjen rusar runt om honom, och ett leende jag aldrig hade sett förr, verkade visa sig nu.
jag står och försöker lé, starkt känner jag hur ilskan slår till vid käken.
när han kommer fram ska jag slå han så hårt,
att han lär ha ett märke kvar,
som en påminelse ungefär, jag log för mig själv.
om jag hade ett vapen till hands skulle jag nog skjuta honom på långt håll,
så att jag slipper känna av dem sötliknande doften.
den doften som får huvudet att snurra runt,
ungefär som kopparna gör på tivoli.
nu är han nästan framme, med sitt fåniga leende och sitt vackra drag.
uppriktig måste jag vara tänker jag,
för jag måste berätta vad jag vet.
låta han veta att hans eviga hemlighet har öppnat sina förfärliga dörrar,
att hans hemlighet är den smutsiga sanningen som han vägrar att berätta.
han äcklar mig,
men nog ja, så älskar jag honom.
mer än allt i denna världen, mer än mina egna andetag.
ett liv utan honom vill jag inte leva,
det går bara inte, det är omöjligt.
nu står han framför mig,
två stora bruna ögon tittar rakt in igenom mina svarta.
jag känner hur generad och varm jag blir,
förbaskade kärlek måste alltid visa hur jag känner.
med två röda fläckar på varsin sida så tittade jag ängsligt bort.
han står där.
väntar på något.
jag vänder klackarna och börjar gå,
doften utav han försvinner sakta bort.
133 /
året var på topp och 1800-talets charmiga skönhet kom dansade,
jag kände hur andan flög bort med vinden som han bar med sig.
ett fast grepp om min höft och jag var hans,
vi dansade genom denna afton med glädje som gjorde champagnen stolt.
hans ögon sken som aldrig förr, och det fanns något som brann i dem.
något som stärkte hans vackra drag,
hur han rörde sig på golvet med ett odjur som mig.
jag kände hur jag skämdes,
hur blickar flög mot mig och sedan mot honom, för att stanna.
dem förstod inte hur någon som honom,
kunde dansa natten lång med någon som mig,
han läste snabbt upp min tanke,
då rörde han lätt för att höja min nerböjda blick,
han rörde på läpparna och sa
"du är vacker"
jag kände hur kärleken steg runt ryggraden på mig,
hur kärleken kom och fäste sin mening i bröstkorgen på mig.
jag höjde huvudet och log det bredaste jag kunde,
sedan gav jag honom en viskning i örat som dröjde.
där sjöng jag våran sång,
som han blundande till.
han kände det inombords som jag,
så jag beslutade mig att blunda som honom och försvinna bland himlens mörker.
det drog upp minnen som vi båda bär på, våran egendomliga kärlek.
när sången beslöt sig att dansa sig fritt, öppnade jag ögonen och såg sanningen.
jag såg att jag stod själv på dansgolvet,
människor såg mer sorgset på mig än förr.
132 /
han stod ett hjärtslag bort ifrån mig,
allt jag alltid velat var att andas in minnen som nu förtvinar bort.
tystnaden mellan oss är som en tyngd som hjärtat inte kan bära,
en tyngnad som jag alltid velat släppa taget om.
hans enastående skönhet får mig att kämpa,
hans röst får mig att kämpa för inte bara mig, utan oss.
ett hjärtslag bort.
och jag kände hur längtan skadade min själ,
lämnade kvar ett par äckliga spår av smärta.
av undran såg han på mig, försökte läsa mina eviga tankar.
ett hjärtslag bort.
kroppens alla muskler hade länge tillbaka domnat,
allt jag hade sträva emot var längtan.
att se bort från denna skönhet, skulle vara att våga ta steget till döden själv.
andningen gick som alla sina dar långsamt,
lungnorna klagade om luft medans fötterna långsamt försvann med minnen.
om jag rörde mig framåt för att känna av lycka,
skulle jag kanske ångra det?
funderingar kring honom har alltid funnits i mina dar,
där jag försökte lista ut varför alla funderingar uppstod.
ett hjärtslag bort stod han.
bara ett hjärtslag bort..
131 /
you told me to be strong,
so you played our favorite song.
we danced and laugh,
about times we lost.
even if the truth has to come out,
i want to say 'i love you' so loud.
these words were our song,
the one we have waited for so long.
after the song he had to go,
even if i said hundred times no.
he kissed me softly and went on.
days were flying by my side,
i went on even if he's on my mind.
a dark night in may,
i could see how he laid.
front of my door,
with a white rose and a broken sword.
he woke up and saw my tears,
i missed his smell for years and years.
he said
- i will stay a while, just to see that smile
130 /
jag går längsvägen och känner hur världen ovanför dansar,
kanske så dansar dem för mitt brustna hjärtan.
sakta sitter jag mig ner och väntar på honom,
kanske så kommer han springande till mig och säger förlåt.
så jag sitter här och ser hur solen lägger sig för dagen,
och mörkret börjar visa sina svagheter.
jag har hopp om honom intalar jag mig själv,
om och om har jag varit om hans lekar som har sårat mig.
hans ord som lämnade hans läppar utan mening,
såren som ligger i hjärtat av hans handlingar.
människor får gärna skära upp mitt blodiga hjärta och se för dem själva,
hur hans namn är ristade i hjärtat på mig.
en evighet mer älskar jag honom.
medans jag satt ner och såg mig om,
så insåg jag att detta var ännu ett gratis sår i hjärtat.
samma gamla motiv.
så jag ställer mig upp och börjar gå hemåt,
det gör för ont att gråta.
för när mina tårar rinner,
så är det som om dem bränner mina kinder.
dem bränner den vanliga vägen av hans ord,
så jag försöker att låta bli men misslyckas,
jag låter dem rinna för smärtans skull.
för att se om jag lever eller inte,
hans ord kan få mitt svaga hjärta att sluta slå föralltid.
129 /
är det så svårt att säga förlåt?
128 /
så jag gråter och ber honom att lugnt försöka förklara vad som händer,
men han gapar om minnen som slitit hårt hos oss båda och vägrar att ge sig.
hans tårar gör så att jag får svårt att andas, så jag försöker lugnt andas men misslyckas.
nu ser jag på honom och känner hur blodet vilt forslar runt kroppen på mig,
han slutar gapa och ger mig en undrande blick,
sedan så kommer han fram och frågar förskräckligt hur jag mår.
bland mörker hittar jag minnen av våra livliga röster,
glatt brukade vi prata med varandra.
minnen i svartvita bilder, som krälade bland tankarna på mig.
med elektrisk stöt vaknar jag till och människor i vitt springer runt om mig,
i tro av att jag var döende.
min hand värker mer än hjärtat,
det är då jag ser honom.
med ögon fyllda av tårar håller han hårt om min hand
han särar darrande på läpparna, och säger :
- jag släpper dig aldrig.
127 /
att dem blir sanna är inte bara ens högsta önskan utan något som ger en hopp.
med hjärta önskar vi alla att våra drömmar någon dag ska visa sig,
att dem finns därute och vilt letar efter oss så som vi letar efter dem.
så dröm mina vänner om en evighet,
dröm.
126 /
magen klämmer ihop sig av rädsla av att förlora honom.
så jag låter munnen kvävas av orden som vill ut,
hårt håller jag mitt löfte.
ser på hur hans ilska vidrör runt blodet på mig,
rädslan stiger.
jag sätter mig upp och ser frågande på honom,
ett slag till och jag finner mig i en evighets dröm.
i denna dröm så fanns han där,
det var minnen man ofta berättade om med kärlek vi läpparna.
när vi sprang fulla av liv vid havet,
när solnedgången blev morgon.
innan drömmen hann bli mer och mer realistisk,
vaknade jag av ett hårt grepp.
hans famn kändes tryggare nu än förut,
tårarna han fällde var mitt fel.
aldrig skulle jag vilja att smärtan skulle snuddas vid honom,
aldrig sökte jag efter något dåligt för honom.
ångerfullt kramar han hårdare om mig,
viskar och ber om förlåtelse.
så mycket som jag vill fly bort från honom,
vill jag också fly tillbaka.
- jag lämnar dig aldrig.
viskade jag lätt tillbaka.
125 /
orden är slut och relationen mellan oss bleknar med minnen,
och jag minns hur hans närhet en gång i tiden gav mig trygghet.
hur allt annat verkade meningslöst när hans namn fanns vid läpparna på mig,
sakta står vi och försöker lösa ett hjärtlöst tvist som vi båda bär på.
kanske så tänker han på ett förlåtelse och vänder tillbaka alla minnen,
låter dem försvinna och satsar på våra brustna hjärtan.
men han sitter sig ner och ser tårögt upp,
det sliter i hjärtat på mig av smärta.
jag går emot honom och känner hur hjärtat längtat undrande på denna stund,
han ler brett genom tårarna och jag sitter mig bredvid honom.
båda ser vi på hur lägenheten ser ut efter alla slag av kärlek,
på golvet ligger våra båda ringar.
det bränns i fingret, kanske så saknar den ringen som låg hjälpsamt där innan,
men med styrka satt jag kvar utan ord kvar.
han tar min hand,
lägger sakta huvudet på bröstet på mig.
lyssnar till mina hjärtslag,
det är inte föränns då mina tårar visar sig publikt.
