135 /
orden som kom flygande verkar sätta sina spår hos mig,
små brännmärken som inte vill ge sig av.
av förvirring står jag och försöker finna min väg ur denna dröm,
med andan som letade sig vilt i lungnorna så sprang jag.
medans jag sprang blev jag stoppad av en bekant röst,
som viskade desperat i mitt öra.
det var som om person var inne i mitt huvud, som om orden kom inifrån.
jag vände och vred på mig i sängen, tills drömmen hade tagit sitt liv.
min mjuka och omtänksamma säng har blivit vått,
av all den skräck jag bar på under natten.
mitt tänkade slutade när jag hörde hur någon viskade igen,
fast denna gången kände igen rösten.
min älskades röst verkade vrida hjärtat ur bröstkorgen på mig,
svartvita fotografier hittade sin plats i minnet.
lukten av längtan fann sin plats i mitt sinne,
denna gången grät jag till ljudet av mitt egna namn.
min älskade.
134 /
han kommer springande med en död ros,
jag ser hur den sakta dör ut medans han springer emot mig.
glädjen rusar runt om honom, och ett leende jag aldrig hade sett förr, verkade visa sig nu.
jag står och försöker lé, starkt känner jag hur ilskan slår till vid käken.
när han kommer fram ska jag slå han så hårt,
att han lär ha ett märke kvar,
som en påminelse ungefär, jag log för mig själv.
om jag hade ett vapen till hands skulle jag nog skjuta honom på långt håll,
så att jag slipper känna av dem sötliknande doften.
den doften som får huvudet att snurra runt,
ungefär som kopparna gör på tivoli.
nu är han nästan framme, med sitt fåniga leende och sitt vackra drag.
uppriktig måste jag vara tänker jag,
för jag måste berätta vad jag vet.
låta han veta att hans eviga hemlighet har öppnat sina förfärliga dörrar,
att hans hemlighet är den smutsiga sanningen som han vägrar att berätta.
han äcklar mig,
men nog ja, så älskar jag honom.
mer än allt i denna världen, mer än mina egna andetag.
ett liv utan honom vill jag inte leva,
det går bara inte, det är omöjligt.
nu står han framför mig,
två stora bruna ögon tittar rakt in igenom mina svarta.
jag känner hur generad och varm jag blir,
förbaskade kärlek måste alltid visa hur jag känner.
med två röda fläckar på varsin sida så tittade jag ängsligt bort.
han står där.
väntar på något.
jag vänder klackarna och börjar gå,
doften utav han försvinner sakta bort.
133 /
året var på topp och 1800-talets charmiga skönhet kom dansade,
jag kände hur andan flög bort med vinden som han bar med sig.
ett fast grepp om min höft och jag var hans,
vi dansade genom denna afton med glädje som gjorde champagnen stolt.
hans ögon sken som aldrig förr, och det fanns något som brann i dem.
något som stärkte hans vackra drag,
hur han rörde sig på golvet med ett odjur som mig.
jag kände hur jag skämdes,
hur blickar flög mot mig och sedan mot honom, för att stanna.
dem förstod inte hur någon som honom,
kunde dansa natten lång med någon som mig,
han läste snabbt upp min tanke,
då rörde han lätt för att höja min nerböjda blick,
han rörde på läpparna och sa
"du är vacker"
jag kände hur kärleken steg runt ryggraden på mig,
hur kärleken kom och fäste sin mening i bröstkorgen på mig.
jag höjde huvudet och log det bredaste jag kunde,
sedan gav jag honom en viskning i örat som dröjde.
där sjöng jag våran sång,
som han blundande till.
han kände det inombords som jag,
så jag beslutade mig att blunda som honom och försvinna bland himlens mörker.
det drog upp minnen som vi båda bär på, våran egendomliga kärlek.
när sången beslöt sig att dansa sig fritt, öppnade jag ögonen och såg sanningen.
jag såg att jag stod själv på dansgolvet,
människor såg mer sorgset på mig än förr.
132 /
han stod ett hjärtslag bort ifrån mig,
allt jag alltid velat var att andas in minnen som nu förtvinar bort.
tystnaden mellan oss är som en tyngd som hjärtat inte kan bära,
en tyngnad som jag alltid velat släppa taget om.
hans enastående skönhet får mig att kämpa,
hans röst får mig att kämpa för inte bara mig, utan oss.
ett hjärtslag bort.
och jag kände hur längtan skadade min själ,
lämnade kvar ett par äckliga spår av smärta.
av undran såg han på mig, försökte läsa mina eviga tankar.
ett hjärtslag bort.
kroppens alla muskler hade länge tillbaka domnat,
allt jag hade sträva emot var längtan.
att se bort från denna skönhet, skulle vara att våga ta steget till döden själv.
andningen gick som alla sina dar långsamt,
lungnorna klagade om luft medans fötterna långsamt försvann med minnen.
om jag rörde mig framåt för att känna av lycka,
skulle jag kanske ångra det?
funderingar kring honom har alltid funnits i mina dar,
där jag försökte lista ut varför alla funderingar uppstod.
ett hjärtslag bort stod han.
bara ett hjärtslag bort..
