130 /

jag går längsvägen och känner hur världen ovanför dansar,

kanske så dansar dem för mitt brustna hjärtan.

sakta sitter jag mig ner och väntar på honom,

kanske så kommer han springande till mig och säger förlåt.

så jag sitter här och ser hur solen lägger sig för dagen,

och mörkret börjar visa sina svagheter.

jag har hopp om honom intalar jag mig själv,

om och om har jag varit om hans lekar som har sårat mig.

hans ord som lämnade hans läppar utan mening,

såren som ligger i hjärtat av hans handlingar.

människor får gärna skära upp mitt blodiga hjärta och se för dem själva,

hur hans namn är ristade i hjärtat på mig.

en evighet mer älskar jag honom.

medans jag satt ner och såg mig om,

så insåg jag att detta var ännu ett gratis sår i hjärtat.

samma gamla motiv.

så jag ställer mig upp och börjar gå hemåt,

det gör för ont att gråta.

för när mina tårar rinner,

så är det som om dem bränner mina kinder.

dem bränner den vanliga vägen av hans ord,

så jag försöker att låta bli men misslyckas,

jag låter dem rinna för smärtans skull.

för att se om jag lever eller inte,

hans ord kan få mitt svaga hjärta att sluta slå föralltid.


Kommentarer
Postat av: ida henriksson

dina dikter är så jäkla fina! :) och tack sötnos! <3

2009-04-14 @ 19:24:33
URL: http://idahenriiksson.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0