134 /
han kommer springande med en död ros,
jag ser hur den sakta dör ut medans han springer emot mig.
glädjen rusar runt om honom, och ett leende jag aldrig hade sett förr, verkade visa sig nu.
jag står och försöker lé, starkt känner jag hur ilskan slår till vid käken.
när han kommer fram ska jag slå han så hårt,
att han lär ha ett märke kvar,
som en påminelse ungefär, jag log för mig själv.
om jag hade ett vapen till hands skulle jag nog skjuta honom på långt håll,
så att jag slipper känna av dem sötliknande doften.
den doften som får huvudet att snurra runt,
ungefär som kopparna gör på tivoli.
nu är han nästan framme, med sitt fåniga leende och sitt vackra drag.
uppriktig måste jag vara tänker jag,
för jag måste berätta vad jag vet.
låta han veta att hans eviga hemlighet har öppnat sina förfärliga dörrar,
att hans hemlighet är den smutsiga sanningen som han vägrar att berätta.
han äcklar mig,
men nog ja, så älskar jag honom.
mer än allt i denna världen, mer än mina egna andetag.
ett liv utan honom vill jag inte leva,
det går bara inte, det är omöjligt.
nu står han framför mig,
två stora bruna ögon tittar rakt in igenom mina svarta.
jag känner hur generad och varm jag blir,
förbaskade kärlek måste alltid visa hur jag känner.
med två röda fläckar på varsin sida så tittade jag ängsligt bort.
han står där.
väntar på något.
jag vänder klackarna och börjar gå,
doften utav han försvinner sakta bort.
Kommentarer
Trackback
