finding forever.

under himlen ligger vi och ser upp,

värmen hittar sig under skinnet på mig så jag ryser av lycka.

lyckan att ha honom bredvid mig vid varje andetag jag tar,

eller lyckan av att ensamheten längre inte syns.

kanske så visar denna klarblåa himlen oss något viktigt,

något att tänka på innan man säger dem tre små orden.

gräset känns mer som ett hem nu, jag rör lätt bredvid mig.

desperat känner jag runt om mig i gräset,

letar efter ett hjärta som dunkar i full fart.

jag sitter mig upp och ser att jag har legat själv,

och mitt hjärta är länge försvunnen.

detta kanske var vad himlen ville visa,

sanningen.

i tankarna var jag länge försvunnen,

längtansfull låg jag någonstans mellan himmel och jord.

så jag lät tankarna tystna,

hjärtslagen inom mig hördes nu.

saknadens efter hans var större än mina egna,

men jag lät hans vackra leende försvinna långt där nere.

himlen såg så lockande ut,

medans jorden såg mörk ut.

jag vaknar.

och finner mig i en verklighet,

han kommer lite vilset emot mig.

jag får greppa tag om hans förvirring,

låter hans alkohol rinna glatt över min dröm.

sanningen kan skadas för varje sekund i denna värld,

så jag skadas utan att orka bry mig.

bredvid mig ligger han och sover,

hans oskyldighet känns mer hemma.

så jag lägger mig ner,

och låter tårarna rinna.

v
så vi bråkar om meningen med livet,

och hur stor smärta vi känner när saknaden är för stor.

dagarna vi låter orden flyga iväg, eller sakta försvinna.

kärleken mellan oss börjar tveka, och känslorna finns inte i djupet längre.

egentligen orkar jag inte stå och ta emot hans olika slag,

därför låter jag orden inte sätta sig i hjärtat på mig, hur än mycket dem sårar.

jag står och hör hur mycket våra handlingar sårar honom,

hårt håller han om sitt hjärtat, om mig.

hans tårar var sanningen till det mörka vi båda bär på,

sanningen som har sitt eget sår i hjärtat.

aldrig kan jag förlåta honom för allt han nånsin gjort,

aldrig skulle jag kunna se honom i ögonen igen.

så jag ser bort medans hans tårar försöker fånga min uppmärksamhet,

stark nog ser jag inte mot honom.

efter flera försök från honom,

kommer han sakta fram och låter armarna känna sig som hemma.

så mycket som jag vill kasta dem ifrån mig,

tvekar jag.

så jag gråter,

låter hans otrohet ut.

då jag kramar tillbaka,

och känner värmen inombords.

där vi går i kenyas alla gator ser jag människor,
som andra helst skulle vilja blunda för.
plågsamt försöker jag hålla tårarna tillbaka, medans jag ser på dem.
barfota springer en liten pojke förbi mig,
han studerade mig ett tag medans han sprang.
skamsen vände jag blicken utan att besvara den.
restaurangen är mitt bland alla gatornas hunger,
men människorna som sitter och äter verkar inte bry sig om dem andra.
jag ser ilsket på dem försöker förstå hur dem,
 kan sitta och äta medans andra tittar smärtsamt in.
vi sitter oss ner och jag känner hur hungrig jag verkligen är.
utanför sitter den glädjespringande pojken och ser på mig,
sedan ser han mot hans mamma som sitter en bit bort,
 med ett spädbarn runt armarna och jag ser att hon bara har ett ben.
snabbt försvann min hunger och jag hade ilskan rykande genom öronen,
ville gapa och skrika åt servitriserna att ge dem där ute mat.
mamma och moster såg på maten och verkade kunna äta lite av det,
så jag försökte också, men misslyckandes.
snabbt bestämde jag mig för att ge dem därute mat,
jag frågade servitrisen efter en påse, oförstående sprang han iväg för att hämta.
med stolthet i ögonen log jag mot pojken som snabbt förstod att han,
och hela sin familj ska få en väldigt lycklig och god lunch.
eftersom vi inte fick ta tallriken, för att den tillhörde restaurangen.
så var vi tvungna att lägga ihop allt i en påse.
men lyckligt tog jag påsen full med mat och gick till den lilla pojken,
han log så brett att hans lycka blänkte mig.
han mumlade något på hans språk och sprang med glädje spirande runt om honom,
hans mamma log glatt och såg mot mig.
sedan så begav vi oss hem.
påvägen hem så såg vi på fler människor som smärtsamt såg på mig,
så jag passade på att ge dem all fickpengar jag hade,
så att dem kan klara sig för dagen.
barnen log och sprang iväg,
jag såg lyckligt bak mot dem.
just den känslan ger dem hopp om kärlek.

v
ett slag i bröstet och jag känner hur andan flyger bort,
för ett tag trodde jag att jag hade brutit revbenen, och hjärtat tittade ut.
jag låg på marken och såg upp mot himlen, andlöst undvek jag hans blick.
han höll om huvudet och mumlade ord, såg förtvivlad ut för hans svaga handlig.
jag ser på honom, försöker mig förstå när kärleken mellan oss bleknade.
bröstkorgen tvingar ut smärta genom huden på mig,
och jag känner hur andan blir oregelbunden.
jag visade aldrig rädsla för någon, högt hade jag alltid huvudet för alla ord och slag.
han böjde sig ner och försökte röra vid mig,
men han var så rädd att han lät tårarna prata för sig själv.
efter svar tittade han runt kroppen på mig.
du kan leta tänkte jag, men smärtan är inombords.
det är inget man kan se.
hårt höll han min hand mot sitt eget hjärta,
trycket blev hårdare och jag såg på honom.
han höll blicken kvar och la sig sakta bredvid mig,
jag kände hur kroppsvärmen övervann denna vinterkväll.
himlen var full med stjärnor,
dem lyste så starkt som om dem hade svar på våra problem.
jag borde låta lungnorna få lite luft, men att andas gjorde för ont.
nu pratar han.
om hur ledsen han är och vilket svagt sätt att hantera problem på,
jag kände hans andetag vi halsen och blundade.
allt här i världen spelar ingen roll,
för om vi har varandra.
så har vi allt.
hjärtat började slå,
och jag försökte andas genom smärtan.

ljudet av ditt hjärta är anledningen till mina egna hjärtslag,
ditt leende får allt annat att se meningslöst ut.
jag förklarar orden med en stor klump i halsen,
orden tränger sig djupare inom mig.
jag håller om hjärtat, på något vis så känns det som om,
 det vill ur bröstkorgen på mig.
där du står blundar du hårt, lyssnar på orden som far lidande ur mun på mig.
kanske så funderar du på att aldrig lämna mig, stanna hos mig för alltid?
tårarna hittar sin egen bana nerför kinden, dem rinner smärtsamt ner.
du öppnar ögonen, och dem där bruna ögonen slår sin skönhet i ansiktet på mig.
vi håller inte blickarna ifrån varandra, för dem har hittat sin plats.
du ler ditt vackra leende, snabbt så smälter allt inom mig.
allt annat existerar inte, för bakom oss så finns ingen värld.
sanningen kommer fram, då han lätt särar på läpparna.
jag höll andan för rädslan, att han skulle lämna mig.
sedan så säger han dem tre vackra orden,
och jag tror att jag redan ligger i någon rutten grav.
jag försökte skaka av mig tanken om graven,
men var fortvarande osäker på att jag var levande eller ej.
han kommer fram med ett par sakta kliv, hjärtat pumpar ut hårdare nu.
i vanliga fall så behövde jag aldrig ha hans närhet inom räckhåll,
för jag kände alltid hans närhet i hjärtat.
så vad som än händer denna kalla vinternatt så vet jag,
att jag har hittat min andra halva.
dina händer söker efter mina, och dem hittar varandra snabbt med glädje.
hans grepp är hårt, kanske så är han själv rädd att förlora mig.
vilken dum tanke tänkte jag, för det borde vara jag som är rädd för att förlora dig.
jag håller hårt tillbaka, för att visa min rädsla.
inom oss båda så har vi ingen svaghet, men ibland så kommer den frågan upp.
och den dumma frågan lämnar oss med funderingar.
dessa tankar betyder inget,
för att vi har varandra

du lever inom mig och delar mina andetag,
aldrig skulle jag sluta andas för då försvinner du.
i evigheter står jag i kylan och väntar,
väntar på dagen du ska komma springande och säga att du hade fel.
att du erkänner dina brister och lägger märke till såret inom mig.
så vi låter åren gå förbi utan ord som ska bytas,
utan frågor som ilsket behöver svar.
berätta nu mitt hjärta, varför jag inte vågar sluta andas.
berätta varför du lät det vackra slinka mellan fingrarna på oss,
snälla.
här står jag och kämpar med att cirkulationen ska gå sin väg,
att den ska gå rättsamt runt kroppen och dela ut syre.
snälla.
säg att du ångrar tiden som åkte förbi oss med sin fart,
berätta för mig varför du håller orden inom dig.
snälla.
jag fortsätter att andas och försöker inse vad jag har,
att jag har ett hjärta och inte en sten som dig inombords.
så när orden kommer flygande till dig,
tar du emot dem och slänger inget tillbaka.
snälla.
du tvingar mig att ta ett beslut jag inte vill,
ett beslut att förlora allt jag nånsin har känt.
alla hopp om en evighet,
en värld där kärleken dansar glatt mellan kjolar och leende.
du tvingar mig att sluta andas,
även om jag vill att du ska känna den saknaden så vågar jag inte.
jag vill inte andas utan att höra dina andetag inom mig,
det är en trygghet som bevisar att jag verkligen finns i denna värld.
att förlora det är som att förlora sitt liv.
men i andra sidan så spelar det ingen roll,
för allt är redan länge tillbaka förlorat,
orden verkar inte ha någon betydelse.
så snälla.
låt mig sluta andas,
för det är smärtsamt.

v

jag står framför spegeln och studerar mig själv,
allt jag ser är en svaghet överallt i kroppen.
tandställningar som är vässtrafiks räls och ett par 70-tals glasögon,
kläder som man nog använde dagen jag föddes.
sedan så tänker jag på honom,
allt annat verkar så lätt att se och förstå sig på.
han såg över allt detta, över allt som fanns på utsidan.
hans mjuka läppar återupprepade att det är insidan som räknas,
det är då allt annat inom mig bryts och jag känner kärlek.
framför spegeln så ler jag skyggt,
sakta så blir leendet större och större.
jag fuktar lätt under läppen och känner glädjen,
att han får mig att känna mig vacker är nog ett utav det bästa med kärleken.
när leendet är så brett att tandställningarna klagar,
vänder jag klacken och går.
bakom mig i spegeln står mitt gamla jag,
och ser frågande på mig medans jag går lyckligt därifrån.

v

jag lyssnar på hans hjärtslag,
det känns som om hjärtat vill ut ur bröstkorgen på honom.
han ler generat och säger att dem slår för mig,
jag trycker ena örat djupare och fortsätter lyssna.
så jag tänker på hur mycket jag älskar honom,
hur mycket jag kan ta steget till döden om det vore så.
att bli älskad är nog det vackraste jag nånsin känt,
så om dagarna börjar mörkna så finns inte mitt hjärta kvar.
jag vill skaka av mig tanken och ser på honom,
han ler ner och allt annat har ingen mening alls längre.
tårarna rinner och jag känner hur mycket jag verkligen älskar honom,
låter dem rinna för han.
sakta torkar han bort min svaghet och håller leendet kvar,
så låter han handen ligga varmt kvar.
jag blundar och låter hans andetag bli mina,
att se på honom så gör ont,
det är som att hans skönhet lyser så starkt, att solen ser storögt tillbaka.
men att blunda betyder inte att jag inte kan se honom,
för varje sekund vare sig jag blundar eller inte, så ser jag han framför mig.
och för varje sekund så älskar jag honom mer, och mer.
ta ut mitt hjärta och skjut det,
allt annat har ingen fucking mening.

v
jag tänker på alla minnen som lämnar kvar fotspår inom mig,
dem jag tänker på när allt annat har förlorat sin mening.
kanske så tänker han så som jag gör, och kommer dansande tillbaka.
eller så kanske han vill att jag ska känna smärtan av saknaden.
det känns som om jag har känt den känslan en evighet nu,
så kom tillbaka.
jag står hjälplöst här och väntar på dina ord,
dina lätta ord som är min trygghet.
så kom.
ditt osäkra leende som vilset inte vet om dem ska le eller inte,
dem som alltid formas till frågor om vad vi hade.
dina ögon som lätt lämnas vid minnet resten av dagen,
dem som brukade alltid se djupt inom mig.
så kom.
din närhet som jag brukade känna alltid.
för den finns inom mig vartän jag är i denna värld.
jag känner dig inom mig,
undrande står jag och tänker på minnen,
kanske borde jag glömma och låta nya minnen inträda huvudet.
jag glömmer oftast vem du är nu,
så jag låter den gamla dig gräva sig djupare inom mig.
det kanske är dags att röra på sig,
att hitta den nya glimten här i världen.
så jag säger det nu,
och kommer aldrig att ångra mig.
förväl.

v
sakta hör jag hur ytterdörren öppnas, känner hur saknaden ligger bredvid.
jag sätter mig upp och lyssnar hur dem desperata fotstegen kommer allt närmare.
tårarna kommer flödande ut, kanske så var det längtan?
nu är han så nära att jag kan känna hennes parfym på honom.
jag bara ser på honom, undrar när kärleken hos oss båda dog ut.
hur han kan vakna i en säng och somna i en annan.
oskyldigt försöker han dra sina ursäktande lögner om sin chef,
"om hur han jobbar för att komma ett steg högre"
så jag lyssnar och nickar bestämt mellan tårarna,
jag förstår men samtidigt ser läppstift runt munnen på honom.
så han ler starkt och kommer sakta in under täcket,
jag känner hur trygg och säker jag är.
hur mycket jag har saknat känslan av kärleken,
och dens möjliga förlåtelser.
minnen flödar upp och jag blundar hårt,
tänker på dagen då jag stod framför spegeln med min vita klänning.
hans grepp blir hårdare.
en lätt kyss vid vänster axel,
och jag känner hur det ryser runt hela kroppen.
han kramar hårdare.
- släpp mig aldrig säger jag.
- aldrig viskar han.
just därför ignorerar jag sanningen.

v
så vi trippar fram på tårna och ser oskyldiga ut,

försöker ta varandras händer som glider ifrån varandra.

med saknad inombords så försöker vi dansa runt smärtan,

så mycket att ibland är avståndet mellan oss en evighet.

förvirrat ser jag mig om, där alla fyra hörn lyser mörkt.
saknaden klagar innanför bröstkorgen.

då känner jag händer vid höfterna, där dem håller hårt om mig.

och vi börjar dansa till musiken som spelar ljudligt.

aldrig har jag dansat så fritt med någon jag älskat.

människor runt om ser på mig och honom,

dem undrar vilken värld vi lever i.

i vilken värld man kan dansa fritt till kärleken,

där allt annat inte finns.

människor börjar prata högt och deras röster börjar irritera musiken,

högt försöker dem fundera ut vad jag gör.

det är då jag märker att,
jag dansar alldeles själv.

v
jag känner hur hjärtat flyger någonstans där uppe,

för hans skönhet tar mitt hjärta med bara händer.

varje gång jag känner hans närhet stoppar världens alla tid,

där blodcirkulationen är försvunnen.

att en människa kan åstadkomma något sådant,

är så fascinerande att det gör ont.

aldrig skulle jag kunna vända bort blicken,

det vore som att ställa sig framför döden själv.

utan hans blick i huvudet resten av dagen,

så är det tomt inom mig.

det finns bara ett stort hål,

som aldrig verkar ta sitt slut.

så när doktorn frågar hur jag mår,

vet jag sorgset inte vart jag ska börja.

jag har så mycket att säga, så mycket att sjunga ut,

att det inte skulle finnas ord kvar här i världen.

jag höll hårt om mitt hjärta,

så hårt att den ibland slinkande förbi mitt hårda grepp.

doktorn upprepade frågan högre,

tålamodigt väntade han på svar.

men jag bara satt där.

när psykologen kommer så viskar han,

att det inte finns någon förbättring.

jag blundar hårt,

även genom allt jag har gått igenom.

så lyser hans skönhet bakom ögonen på mig.