finding forever.

där vi går i kenyas alla gator ser jag människor,
som andra helst skulle vilja blunda för.
plågsamt försöker jag hålla tårarna tillbaka, medans jag ser på dem.
barfota springer en liten pojke förbi mig,
han studerade mig ett tag medans han sprang.
skamsen vände jag blicken utan att besvara den.
restaurangen är mitt bland alla gatornas hunger,
men människorna som sitter och äter verkar inte bry sig om dem andra.
jag ser ilsket på dem försöker förstå hur dem,
 kan sitta och äta medans andra tittar smärtsamt in.
vi sitter oss ner och jag känner hur hungrig jag verkligen är.
utanför sitter den glädjespringande pojken och ser på mig,
sedan ser han mot hans mamma som sitter en bit bort,
 med ett spädbarn runt armarna och jag ser att hon bara har ett ben.
snabbt försvann min hunger och jag hade ilskan rykande genom öronen,
ville gapa och skrika åt servitriserna att ge dem där ute mat.
mamma och moster såg på maten och verkade kunna äta lite av det,
så jag försökte också, men misslyckandes.
snabbt bestämde jag mig för att ge dem därute mat,
jag frågade servitrisen efter en påse, oförstående sprang han iväg för att hämta.
med stolthet i ögonen log jag mot pojken som snabbt förstod att han,
och hela sin familj ska få en väldigt lycklig och god lunch.
eftersom vi inte fick ta tallriken, för att den tillhörde restaurangen.
så var vi tvungna att lägga ihop allt i en påse.
men lyckligt tog jag påsen full med mat och gick till den lilla pojken,
han log så brett att hans lycka blänkte mig.
han mumlade något på hans språk och sprang med glädje spirande runt om honom,
hans mamma log glatt och såg mot mig.
sedan så begav vi oss hem.
påvägen hem så såg vi på fler människor som smärtsamt såg på mig,
så jag passade på att ge dem all fickpengar jag hade,
så att dem kan klara sig för dagen.
barnen log och sprang iväg,
jag såg lyckligt bak mot dem.
just den känslan ger dem hopp om kärlek.