finding forever.

där satt jag och såg ut mot världen,
det var runt sex tiden och sömnen kliade vid ögonen på mig.
människor gapade och skrattade halsen av sig,
eftersom det var en lördag var nog 75 procent i spårvagnen fulla.
åt alla håll luktade det öl och cigg som om dem fanns upp i näsan på en.
kvinnan framför mig hade en kort kjol och skrattade så högt att det gjorde ont i öronen på mig,
jag tror inte att något såg henne i ögonen för alla män hon pratade med såg bara ner.
jag iaktog henne,
hon var runt tretio år gammal och levde glatt livet.
hon lät hennes blonda hår flyga från vänster till höger,
man märkte att hon älskade håret för då och då masserade hon sitt långa hår.
jag satt där och lyssnade på en klassiker,
även om musiken dånade i öronen på mig.
så var det svårt att ignonera vad som fanns omkring mig.
bakom kvinnan satt en ung man,
han såg ledsen ut.
som om någon hade tagit allt han älskade,
den fruktansvärda smärtan han kände..
kände jag med.
den smärtan när den man älskar finns där ena sekunden,
och försvinner vid andra.
jag vände bort blicken snabbt innan tårarna visade sig publikt,
jag ville inte känna någon smärta för någonstans inom mig orkade inte.
spårvagnen körde inte det måste vara rött ljus eller nått tänkte jag,
medans jag såg ut mot gatorna,
där såg jag en annan spårvagn på långt håll.
som åkte i full fart mot spårvagnen jag var i,
hjärtat.
jag såg framåt och undrade om chaffören visste om den andra spårvagn,
jag började mumla.
men ingen vägrade lyssna,
då ställde jag mig upp och skrek lungnorna ut.
men alla skrattade jag fick ett slag i ryggen av den ill luktande mannen.
jag gick framåt för att berätta om vad jag har sett och vad som kommer hända i vilken sekund som helst.
men när jag var halvägs hörde jag ett dunder dåd.
jag vände mig om och såg solen le mot mig, den sken framför mig.
det tog 2 minuter och sedan började människor skrika och gråta.
men också då uppfattade jag att halva spårvagnen var borta,
och jag stod precis vid kanten av den andra halvan.
tårarna började strömma klagande ner,
händerna började skaka som aldrig förr.
och hjärtat klappade som när hästar sprang i full fart,
men mitt i allt stod jag.
bara 7 cm från att dö.
det var som att se döden framför en,
som dödar allt som var bakom dig och lät dig fri.
jag kände att spårvagnen var böjd.
jag vände mig om igen till den andra halvan av spårvagnen som klarade sig
där låg människorna med slutna ögon.
dem måste ha svimmat för dem hade inte skadat sig,
chaffören till spårvagnen låg framåt lutad mot fönstret.
tiden var i kapp,
alla måste ut innan den andra halvan åker ner från Elsa bron.
spårvagnen började röra sig,
jag trodde knappt mina ögon.
människorna som stod utanför ville inte komma in och hjälpa dem som låg hjälplösa.
ingen rörde lill fingret,
jag såg hjälpande ut från fönstret men ingen blick besvarades.
men jag kände en hand,
som greppade tag i min.
jag vände blicken mot människan,
och den var en kille.
runt 17 tror jag,
han var lång och det rufsiga håret var som guld.
han log,
och höll min hand hårdare.
framför oss fanns runt 29 människor
och enligt mina matematiska räkning hade vi 4 minuter att rädda livet på dessa människor.
jag andades in och ut,
och såg döden framför mig
men jag log.

första dagen i gymnasiet idag,
neverna klämmer inte ihop sig.
det kommer nog att vara en bra dag efter allt,
& förlåt för att jag inte har skrivit på länge,
men ibland så finns det inget att skriva om.
ibland tar orden slut, och ibland hittar man inget man verkligen vill skriva om.
jag hoppas att  jag får den gamla skrivar kicken tillbaka.
men jag älskar er som läser min blogg, tack tack tack.
ha det bäst <3´

fan är du?
jag saknar dig ..

idag har jag,
eller rättare sagt igår/idag så såg jag på Fool's Gold
där matthew mcconaughey och kate hudson gjorde hela filmen vacker.
därför rekomenderar jag den, men nu är jag trött & måste nog sova.
så natt natt (:

forever.

beacuse i love PRISON BREAK very much  <3´

jag hatar folk som säger saker,
saker som ger en förhoppningar.
ett leénde på läpparna, något man känner i hjärtat
och man bjuder den glädjen med andra,
men att sedan få veta att allt är en lögn.
jag förstår mig faktis inte på varför man ska ljuga om lycka,
lycka är inget man ljuger om.
man accepterar vad som är verkligt och inte är.
jag skulle förstå och hjälpa dig,
du skulle inte behövt känna att du behövde ljuga för mig.
du bevisade bara att du var en vän man inte kunde lita på,
även om du gav mig lycka som nu är fördärvat så förlåter jag dig.
inte med hjärta, utan för gud.

jag brukar titta på emil och pippi under min uppväxt,
pippis fullständiga namn brukade jag fnissa åt,
pippilotta viktualia rullgardina krusmynta efraimsdotter långstrump.
jag älskade pippis oranga hår, och hur det stod ut som det gjorde.
jag ville ha fräknar och vara lika stark som hon,
jag ville också bo ensam i villa villerkulla och ha en apa som hette herr Nilsson, och min egna häst lilla gubben.
att ha en kappsäck full med guldpengar, fastän jag egentligen inte behövde dem.
och när tjuvarna kom för att ta kappsäcken så skulle jag allt visa dem.
för man var pippi, och var hur stark som helst.
tommy och annika fanns där också,
dem skulle gå på skola varje morgonen och lära sig multiplikations tabellen som pippi alltid sa fel på,
hon brukade säga plutiflikation och det förstod hon inget av.
att skolan hade jullov och inte pippi för att pippi inte förstod sig på skolan var vansinnigt tyckte pippi.
för vem behöver skola när man kunde räkna till tre och kan alla bokstäver vilket var abc.
att ha en pappa som var sjörövare som fick se världens alla hörn,
men som var tagen av ett par dumma pirater som pippi självklart klarar av.
och att man gör luftballong och sätter fast repen på sin säng och flyger upp med sina två bästa vänner,
för att man vet att världen har mer att bjuda än vad man egentligen tror.
och så var det emil.
som var så busig men alltid smart, och rätt snabb.
för pappan kunde aldrig ta fast honom.
och när han väl gjorde så blev det en massa drag i håret,
så han föredrar snickerboa istället.
och så fanns det alfred, han var emils bästa vän.
med honom brukade emil göra en massa roliga saker,
som att släppa alla ut människorna i fattigstugan för en rejäl julmiddag i katthult.
han hade en underbar mamma, alma som brukade säga åt pappan att låta emil vara efter varje hyss,
och världens snällaste syster som var med när emil räddade dem i fattigstugan.
men så kom dagen som emil aldrig hade velat eller trott,
alfred var sjuk och han behövde doktor annars så skulle han dö.
och det var en hård snöstorm, så det fanns inga vägar.
vilket betyder att man inte vet vilken väg till doktorn, för snön hade täckt en massa vägar.
men emil brydde sig inte, så på morgonen gav han sig iväg.
för att rädda livet på alfred, hans bästa vän.
så han räddade honom utav kärlek.
detta är vad jag var uppväxt med, att det fanns möjligheter fastän världen blundade för dem.
jag älskade pippi och emli, och kunde se på filmerna om och om igen utan att tröttna.
neverna klämde sig när emil sprang av rädsla,
eller när pippi sprang från piraterna, då brukade jag undra varför hon gjorde det.
jag menar hon skulle kunna bära upp dem som vanligt och kasta dem åt tjotahejti.
hurjedamej.
men det var goda tider, så med detta inlägg så vill jag tacka en kvinna
som öppnade en magisk värld för hur många barn som helst i världen med historier om mod.
Astrid Lindgren 14 november 1902 - 28 januari 2002.

jag älskar vintern,
jag brukade gå ut på balkongen och
ta på mig min stora jacka.
mjukisbyxor och tjocka strumpor.
där låg jag varmt och skönt och tittade på stjärnorna.
vissa lyste mer än andra, och vissa såg man knappt.
sedan så fanns det flygplan,
det var dem som blinkade och var röda ibland.
dem rörde på sig snabbt och smidigt.
jag ville sova under stjärnorna,
förevigt.

hjärtat bankar han orkar inte springa mer,
det känns som om benen ska gå i två bitar nere på knäna.
han stannar upp,
vänder huvudet mot skogens alla håll.
han har alltid älskat skogen som liten,
men på kvällen var det så mörkt att han knappt kunde
se hans nya vita skor.
svett från pannan, letade sig runt ner till ögonen.
nu sved det.
benen orkar värkligen inte,
dem skakar av rädsla som hans hjärta.
vinden får träden att blåsa så att det nästan såg ut som om dem dansade.
han tittar upp mot månen,
letar efter svar som han vet att han aldrig kommer att få.
men hopp var han uppväxt med,
så att ge sig mot dessa odjur tänkte han inte göra.
nu hördes deras fotsteg högre bland skogens alla håll,
högre
högre.
hans hjärta bankade av rädsla,
men slog för mod.
han böjde sig för att hämta en gren att försvara sig med,
som om det skulle hjälpa tänkte han medans han försiktigt böjde sig ner.
nu hördes det mer som om dem sprang,
han ställde sig upp.
pinnen var tjock, ganska blöt så det skulle ändå flyga av hans grepp om han skulle försvara sig.
men höll den hårt, för hopp var det han hade kvar just nu.
dem var här.
han svor att dem var längre än  2 meter.
hans hjärta började slå lungt,
för rädsla av dem var inte lika stor rädsla för gud.
därför rätade han på sig, fastän benen inte ville så tvingade han dem.
där stod dem, stora
så mycket luft i sig att man såg hur dem nästan sprack.
deras rädsla var som vind,
det var inte rädda för något.
modigt skulle det ha varit tänkte han,
om dem hade kommit en och inte flera.
men då tänkte han att dem också hade rädsla,
annars skulle dem aldrig komma ett flertal.
han sträckte på ryggen mer,
för att visa att han var längre än vad det såg ut.
då blixtrade himlen till,
på 4 sekunder var hela världen vitt.
ilskan sved i ögonen på honom,
men
han log och sa.
" be gud för överlevnad"

när jag var liten fanns det ett hus,
det var över gatan och man går in i en skog.
det fanns bland träden men var svårt att se den från där
jag bodde, speciellt på sommrarna.
jag brukade springa dit, och bredvid huset fanns det
4-5 brädor som satt ihop.
och under fanns det en liten bäck,
jag brukade sitta där i evigheter.
jag älskade skogen och dess märkligheter,
men bäst av allt var det tyst och
lukten var så fräsch.
så där satt jag på somrarna och la på rygg,
såg upp till himlen bland träden.
då tänkte jag att, om jag någonsin
ska ha ett hus.
så ska en sådan här bäck finnas där.




bästa sättet att förverkliga sina drömmar är att vakna.
Michael  pfleghar