finding forever.

du lever inom mig och delar mina andetag,
aldrig skulle jag sluta andas för då försvinner du.
i evigheter står jag i kylan och väntar,
väntar på dagen du ska komma springande och säga att du hade fel.
att du erkänner dina brister och lägger märke till såret inom mig.
så vi låter åren gå förbi utan ord som ska bytas,
utan frågor som ilsket behöver svar.
berätta nu mitt hjärta, varför jag inte vågar sluta andas.
berätta varför du lät det vackra slinka mellan fingrarna på oss,
snälla.
här står jag och kämpar med att cirkulationen ska gå sin väg,
att den ska gå rättsamt runt kroppen och dela ut syre.
snälla.
säg att du ångrar tiden som åkte förbi oss med sin fart,
berätta för mig varför du håller orden inom dig.
snälla.
jag fortsätter att andas och försöker inse vad jag har,
att jag har ett hjärta och inte en sten som dig inombords.
så när orden kommer flygande till dig,
tar du emot dem och slänger inget tillbaka.
snälla.
du tvingar mig att ta ett beslut jag inte vill,
ett beslut att förlora allt jag nånsin har känt.
alla hopp om en evighet,
en värld där kärleken dansar glatt mellan kjolar och leende.
du tvingar mig att sluta andas,
även om jag vill att du ska känna den saknaden så vågar jag inte.
jag vill inte andas utan att höra dina andetag inom mig,
det är en trygghet som bevisar att jag verkligen finns i denna värld.
att förlora det är som att förlora sitt liv.
men i andra sidan så spelar det ingen roll,
för allt är redan länge tillbaka förlorat,
orden verkar inte ha någon betydelse.
så snälla.
låt mig sluta andas,
för det är smärtsamt.