79 /
huvudet snurrar så hårt att det gör ont i tinningarna,
jag känner efter något att stödja mig på.
leukemi får dig att tappa balansen, men om du tar lite
surt kokain så deckar du i en evighet.
och när du vaknar upp så känner du dig metall i munnen,
blodet rinner inombords och vill komma ut i den fria världen.
jag försöker ställa mig upp, men benen faller ihop.
men jag ger inte upp så fort, jag kämpar upp genom den otroliga smärtan jag känner just nu.
efter flera misslyckande att ställa sig upp, stod jag äntligen upp på två svaga ben.
det kändes som om jag flög där jag stod, och ett litet fniss kom ur mig då och då.
jag flög så fort att jag inte ens hann tänka, att jag finns där uppe och ser ner mot alla människor.
tanken om att flyga är ju det man antagligen gör efter döden tänkte jag,
jag biter i läppen för att blodet inom mig började cirkulera , jag ville känna smärta.
det är en helt vanlig lördagskväll och himlen börjar bli mörkare bland stjärnorna.
inom mig kände jag en lukt, en väldigt bekant lukt.
jag såg mig dansande runt, och försökte se vart lukten kom ifrån.
när jag hade vänt mig om så såg jag vart, nu var det ett slag i bröstet
det var havet.
lukten var bekant för att pappa alltid brukade ta mig dit,
vi brukade bygga sandslott tills solen beslöt sig att sova.
tårarna lägger sig i gropar runt om min bleka kind,
det gjorde så ont.
för detta satte salt på såret i hjärtat direkt.
jag försökte gå mot havet, jag ville lägga mig ner och dö på ett ställe jag älskade så mycket.
där jag går vinglande fram ser jag inget än havet framför mig, världen runt om existerar inte.
det har den aldrig gjort.
jag försöker ta av mig skorna men faller på rumpan, då känner jag igenom klänningen den mjuka sanden.
jag känner med fingertopparna, och känslan faller tillbaka på sin plats.
minnen som bildar nya sår, minnen som alltid fanns där, världens bästa pappa.
jag kämpar huvudet från dem minnena för det gör så ont, som sandpapper på öppet sår.
jag tar av mig dem vackra skorna som mamma brukade dansa i, dem får mig att känna mig trygg.
nu kryper jag genom sanden, längre fram till havet.
och när jag känner vattnet som rullar in på land vid fingrarna,
lägger jag mig ner.
så här ligger jag och känner vatten vid tårna och himlen som ler ner mot mig,
som är redo att ta mig någon annanstans där det inte finns smärta.
jag blundar, och låter himlen ta mig.
hem.
Kommentarer
Postat av: Johanna <3
mysig blogg.
jag tjänar pengar på min blogg och kanske gör du
med det ? om inte borde du läsa mitt senaste inlägg
om double som jag är medlem i och tjänar pengar.
denna månaden får jag ut 1855 kronor. GRATIS.
det är superlätt och ALLA kan tjäna pengar så gå
och kolla in mitt senaste inlägg och ta chansen.
kram <3
Postat av: Diana
Oj så fin blogg du har! Ska vi följa varandras via bloggkoll?? Kram
Postat av: Andreas
Vilken fin blogg du har :) Hoppas du får en underbar söndag nu. Ha det så bra!
Postat av: emmy.
vilken jättefin blogg du har! =)
kram.
Trackback
