142 /
växterna har gett upp och världens undergång står oss som näst,
rädslan för döden är vid min dörr och knackar lite så där bestämt.
fortvarande kan jag inte ge upp tanken om att du finns därute,
och att dina ord förblir sanna, då vi återfinner varandra.
men ordens sandglas börjar rinna ut, och mitt hjärta börjar vekna om dig.
jag vill kunna höra hur du pressar samman läpparna,
och viskar ut att du hade rätt,
att du skulle återvända till mig, och att vi skulle föralltid bli fastklistrade hos varandra.
men eftersom orden aldrig når fram,
börjar ditt ansikte försvinna ur mitt minne.
suddiga minnen vars frågor aldrig blev besvarade,
eller hur jag saknar rösten som gjorde mig sömnlös.
men nu flyger glas höger och vänster,
ilskan är mitt endaste försvar till yttervärlden.
jag börjar bli galen i ordet kärlek,
ordet du lärde mig en gång i tiden.
vill du inte att växterna ska växa,
låta dem skördas fint i något jordbruk runt om världen?
vill du inte avsluta ett kapitel du en gång startade?
jag hade vänt på klacken, låtit mina fotspår förbli som ärr på dig.
jag dansade med min alldeles egna skugga,
där var jag fri.
så fri att min glädje skulle förblinda dig.
men där satt jag,
kedjad i dina ständiga lovande ord, som var lika betydelselösa som ett tomt glas vin.
mina känslor försvann,
ilskan började bygga på ett självförsvar som gjorde mig självsäker,
så säker att dina ord var som ett barns lekstuga.
jag visste när dem innehöll lögn, och när dem innehöll havsliknande sanning.
aldrig kunde du förmå dig att skämmas,
aldrig heller kunde du fråga om mina känslor hade blivit nerväderderade,
eller om mitt hjärta fortvarande slog efter dina hårda slag.
men snubblande in kommer du med ett flin,
som konstant påminner mig om mörka moln.
jag var hjälplös.
men återfann något,
styrkan, tron, sorgen.
det var svårt kan ni tro,
så svårt som att inandas tjockt svart luft, som fick lungnorna att skaka till.
det fanns nätter jag var rädd för att blunda, och låta nattens slöja ta mig.
för i mina drömmar fanns du,
som en påminelse om att du skulle återvända.
men nu vill jag lägga ner svärdet,
låta dig förbli ett blott minne.
kanske kommer jag någon dag berätta om dig,
hur du fick mitt hjärta att bli glädjefyllt av guld.
kan inte förstå att jag börjar få tårar,
några meningslösa tårar är nog ditt mellannamn.
för dig har jag gråtit inte bara sjöar,
utan löjligt många gånger, lika löjligt som att kämpa för dina ord.
men nu är det natt,
nu dansar alla sorgsna själar utanför.
deras gestalter har inga skuggor,
så dem dansar ensamma.
dem påminner mig om dig,
din ensamhet.
jag vill kunna säga sanningen, och att låta dig veta.
att du verkligen förtjänar allt som har hänt dig,
men inte ens det kan få dig, att känna som mig.
för smärta tar dig inte långt,
du måste känna något annat,
något som är oförklarigt, något omänskligt skrämmande.
men jag önskar ingen människa något ont,
allt händer enligt guds vilja och är redan skrivet flitigt.
så låt oss bli förnuftiga och släppa vårt lilla hopp,
det där lilla hoppet som skynklat ihop, och som liknar ett russin.
vårt kapitel har funnit sitt slut,
sidorna är fulla av kärleksdikter.
de är skriven av mina ängsliga fingrar,
men du ska veta, att dem är skrivna av kärlek. inget annat.
låt oss älska, förlåta, tro och kanske glömma ordet hopp, om oss.
jag vill sova i natt, så snälla besök mig inte.
dessa dagar har jag sovit likt en stock, sömnen har varit fridfullt.
där mitt minne knappt har berättelser om dig längre,
du är speciell, glöm aldrig det.
Kommentarer
Trackback
