88 /
du tar det där underliga steget fram,
jag tar det andra.
du rör lätt i håret och ler brett,
sedan så ser du upp mot himlen.
regnet finner sin plats hos oss,
jag tänker på hur lycklig man får vara.
att jag står här med dig, under regnet.
du börjar skratta under regnet,
jag ser frågande på dig men kan inte hålla tillbaka skrattet.
vi skrattar länge, och ser på varandra.
det är då vi inser hur mycket vi faktis har varandra,
där vi står så slutar regnet.
vi båda ser upp, molnen är gråaktiga.
jag studerar den länge, försöker förstå mig på varför det slutade regna.
sedan så ler jag och ser mot dig.
du finns inte kvar, jag vänder mig hastigt om alla håll.
men du är borta.
Kommentarer
Trackback
