finding forever.

ibland undrar jag varför jag tänker som jag gör?
varför jag inte kan släppa in killar i mitt liv, varför jag inte kan acceptera sanningen som slår mig i ansiktet varje dag.
och ibland känns det sååå verkligt att det måste vara sant, att man strävar efter något man aldrig kommer att få.
att jag inte släpper in killar i mitt liv så lätt är för att, jag har varit med om det.
jag har blivit sårad, och bara en gång.
en gång.
bara den gången har jag vänt kinden till killar, och allhamdullilah för det.
för jag har en utbildning som jag måste kämpa med, jag har en framtid jag måste styra till rätta.
jag har en familj, min familj, som jag måste finnas där för.
jag har inte tid att gråta för att han aldrig svarar, eller att sitta och tänka om han verkligen menade va han sa.
för jag har varit med om det..
jag vet vart det leder,
därför-
har jag mage nog att aldrig låta det gå personligt.
då tänker ni, men kill-kompisar då ?!
klart finns dem!
men inte killar som personligt.
utöver det så vill jag passa på att gratta mig själv (Y)
för jag trodde att jag aldrig skulle komma över denna eländiga pojk,
men det har jag och jag har även inte tänkt på det tills idag, nu, när jag skriver.
sååå så stolt över mig själv, och framtiden!
joda den ser så jävla bra ut härifrån :D