136 /
v
våra ord kanske är som ett livslöst krig,
eller som en kall sommarvind genom siden kjolen.
vi kanske försöker finna svagheten och utrota känslan som vill
finna sin väg genom skinnet på oss.
utan några som alls bekymmer ser vi på varandra,
ögonen skriker ut ord medans vredet i hans ansikte brer ut sig.
nu kommer det snart, tänkte jag.
rätade lite på mig och försökte hinna kapp andningen,
vart den far denna gång, vet jag inte.
hans händer pressas ihop, och hans läppar formas till is.
snart kommer det.
med en blixtsnabb rörelse rör han sig genom rummet,
jag försöker hinna kapp men benen är inte lika starka.
så jag slutar att kämpa, slutar att kämpa för honom.
med ett självbestämmande steg står jag hjälplöst mot vårens mörker,
där bland träden hör jag hur hans andetag lugnar ner sig.
rinnande som vatten kommer hans saknad,
den lirar sig runt om mig,
och jag känner mig hemma.
