138 /
ljudet av hans gitarr slår mina öron och jag springer desperat bland folk och letar,
letar efter hans skönhet som får mitt hjärta att må bra.
medans jag springer så känner jag hur mitt hjärta blöder,
hur det fortsätter ju snabbare jag springer medans smärtan tär inombords.
jag hör hur gitarren spelar för sig själv och hur hans röst dansar i luften jag andas in.
små fjädrar rör sig i sin rikt och jag följer med osäkra steg efter.
jag studerar hur fjädrarna rör sig till hans röst,
som om dem älskade honom som mitt hjärta gjorde.
tankar gömde sig när fjädrarna stannade upp,
jag fann mig själv i en gammal kyrkogård som var full av tårar och sorg.
rösterna från dem döda var hesa och ångerfulla,
som om dem ville ut ur deras nya hem och ut till världen igen.
jag sväljer hårt och försöker finna min väg till hans röst,
mitt letande för i sin förgäves och tårarna visade sina fula ärr.
nu blöder jag så mycket att jag helt enkelt inte orkar stå kvar på två ben,
så jag faller ihop av ensamhet.
medans jag ligger och förblöder mig själv in till kärleken,
så vänder jag sakta huvudet åt sidan.
och jag ser hur mitt namn står på gravstenen som jag ligger framför.
ett slag i hjärtat och fjädrarna flyr, jag vaknas upp till verkligheten.
under graven ligger jag och skriker ut mot honom,
mitt hjärta, min älskade.
hans ögon glittrar i denna sommarvind,
hans tårar verkade anklaga mig för hans eländiga smärta.
sakta lägger han fram en svart ros framför min grav,
jag skriker ännu mer och försöker få han att inse.
men han torkar tårarna och börjar sakta att försvinna,
med dem tusen fjädrarna runt om sig.
letar efter hans skönhet som får mitt hjärta att må bra.
medans jag springer så känner jag hur mitt hjärta blöder,
hur det fortsätter ju snabbare jag springer medans smärtan tär inombords.
jag hör hur gitarren spelar för sig själv och hur hans röst dansar i luften jag andas in.
små fjädrar rör sig i sin rikt och jag följer med osäkra steg efter.
jag studerar hur fjädrarna rör sig till hans röst,
som om dem älskade honom som mitt hjärta gjorde.
tankar gömde sig när fjädrarna stannade upp,
jag fann mig själv i en gammal kyrkogård som var full av tårar och sorg.
rösterna från dem döda var hesa och ångerfulla,
som om dem ville ut ur deras nya hem och ut till världen igen.
jag sväljer hårt och försöker finna min väg till hans röst,
mitt letande för i sin förgäves och tårarna visade sina fula ärr.
nu blöder jag så mycket att jag helt enkelt inte orkar stå kvar på två ben,
så jag faller ihop av ensamhet.
medans jag ligger och förblöder mig själv in till kärleken,
så vänder jag sakta huvudet åt sidan.
och jag ser hur mitt namn står på gravstenen som jag ligger framför.
ett slag i hjärtat och fjädrarna flyr, jag vaknas upp till verkligheten.
under graven ligger jag och skriker ut mot honom,
mitt hjärta, min älskade.
hans ögon glittrar i denna sommarvind,
hans tårar verkade anklaga mig för hans eländiga smärta.
sakta lägger han fram en svart ros framför min grav,
jag skriker ännu mer och försöker få han att inse.
men han torkar tårarna och börjar sakta att försvinna,
med dem tusen fjädrarna runt om sig.
