33 /
där satt jag och såg ut mot världen,
det var runt sex tiden och sömnen kliade vid ögonen på mig.
människor gapade och skrattade halsen av sig,
eftersom det var en lördag var nog 75 procent i spårvagnen fulla.
åt alla håll luktade det öl och cigg som om dem fanns upp i näsan på en.
kvinnan framför mig hade en kort kjol och skrattade så högt att det gjorde ont i öronen på mig,
jag tror inte att något såg henne i ögonen för alla män hon pratade med såg bara ner.
jag iaktog henne,
hon var runt tretio år gammal och levde glatt livet.
hon lät hennes blonda hår flyga från vänster till höger,
man märkte att hon älskade håret för då och då masserade hon sitt långa hår.
jag satt där och lyssnade på en klassiker,
även om musiken dånade i öronen på mig.
så var det svårt att ignonera vad som fanns omkring mig.
bakom kvinnan satt en ung man,
han såg ledsen ut.
som om någon hade tagit allt han älskade,
den fruktansvärda smärtan han kände..
kände jag med.
den smärtan när den man älskar finns där ena sekunden,
och försvinner vid andra.
jag vände bort blicken snabbt innan tårarna visade sig publikt,
jag ville inte känna någon smärta för någonstans inom mig orkade inte.
spårvagnen körde inte det måste vara rött ljus eller nått tänkte jag,
medans jag såg ut mot gatorna,
där såg jag en annan spårvagn på långt håll.
som åkte i full fart mot spårvagnen jag var i,
hjärtat.
jag såg framåt och undrade om chaffören visste om den andra spårvagn,
jag började mumla.
men ingen vägrade lyssna,
då ställde jag mig upp och skrek lungnorna ut.
men alla skrattade jag fick ett slag i ryggen av den ill luktande mannen.
jag gick framåt för att berätta om vad jag har sett och vad som kommer hända i vilken sekund som helst.
men när jag var halvägs hörde jag ett dunder dåd.
jag vände mig om och såg solen le mot mig, den sken framför mig.
det tog 2 minuter och sedan började människor skrika och gråta.
men också då uppfattade jag att halva spårvagnen var borta,
och jag stod precis vid kanten av den andra halvan.
tårarna började strömma klagande ner,
händerna började skaka som aldrig förr.
och hjärtat klappade som när hästar sprang i full fart,
men mitt i allt stod jag.
bara 7 cm från att dö.
det var som att se döden framför en,
som dödar allt som var bakom dig och lät dig fri.
jag kände att spårvagnen var böjd.
jag vände mig om igen till den andra halvan av spårvagnen som klarade sig
där låg människorna med slutna ögon.
dem måste ha svimmat för dem hade inte skadat sig,
chaffören till spårvagnen låg framåt lutad mot fönstret.
tiden var i kapp,
alla måste ut innan den andra halvan åker ner från Elsa bron.
spårvagnen började röra sig,
jag trodde knappt mina ögon.
människorna som stod utanför ville inte komma in och hjälpa dem som låg hjälplösa.
ingen rörde lill fingret,
jag såg hjälpande ut från fönstret men ingen blick besvarades.
men jag kände en hand,
som greppade tag i min.
jag vände blicken mot människan,
och den var en kille.
runt 17 tror jag,
han var lång och det rufsiga håret var som guld.
han log,
och höll min hand hårdare.
framför oss fanns runt 29 människor
och enligt mina matematiska räkning hade vi 4 minuter att rädda livet på dessa människor.
jag andades in och ut,
och såg döden framför mig
men jag log.
